fredag 8 december 2023

En ny medeltid?

 Det fanns för många år sedan en diskussion om huruvida vi efter höjdpunkten på den moderna civilisationen skulle gå in i en ny medeltid. I sin bok från 1974 "Att vilja gå vidare" avfärdar Olof Palme denna idé och menar att vi istället kommer att utvecklas vidare.

  Tanken är dock inte helt främmande med tanke på vad som hände vid den antika civilisationens höjdpunkt, några århundraden senare inträdde den "mörka" medeltiden. Diskussionen kommer här in på ett annat spår nämligen vad som är civilisation. I det antika Rom tog barbarerna över efter Romarrikets fall. I vår tid ser vi en mängd länder med demokratiska brister som attackerar västvärlden. Att säga att de är barbarer kanske är att gå för långt men jämförelsen är inte omöjlig.

  Samtidigt har vi likartade tendenser inom vårt eget samhälle. Kriminella klaner och parallellsamhällen som äter sig in i samhällskroppen, hur kommer detta att sluta? Redan på 1960-talet varnade debattörer för att utestänga u-länderna från välståndet med en varning för vad detta utanförskap skulle komma att resultera i. Samma sak måste rimligtvis gälla utanförskap i det egna landet.

  Det finns även en ny term i samhällsdebatten som heter prekariatet, vilket innebär vår tids trasproletariat, de människor som lever under osäkra förhållanden och har svårt att försörja sig själva. En annan grupp är funktionsnedsatta med sjukersättning som de inte klarar sig på och fattigpensionärer; alla dessa är en del av utanförskapet.

  När vi sedan kommer längre ned på skalan har vi i botten offren för trafficking, hemlösa och flyktingar utan uppehållstillstånd som tvingas leva på människor välvilja eller tvingas jobba gratis för att inte bli angivna för myndigheterna. Vi har här ett helt område för undersökning. Stadsmissionens fattigdoms- och hemlöshetsrapport har en del statistik om detta men mycket är ofullständiga siffror, vi vet till exempel inte hur många människor som lever gömda eller på flykt i Sverige.

  Under dylika förhållanden är det inte konstigt att folk tyr sig till termer av hårdare tag i politiken. Men är det verkligen rätt sätt att angripa problemet? Nyligen lade Liberalerna fram ett förslag om att göra en lista på utanförskapsområden i Sverige, det behövs verkligen. Men vad som behövs mer är att föra en politik som inte utesluter människor. I en intervju beskriver en ung invandrare att han saknar hopp och att ingen bryr sig om vad som händer honom och att han inte kan komma framåt åt något sätt. När det uttalat föreligger sådana förhållanden i Sverige är det inte förvånande att det uppstår parallellsamhällen med förankring i just dessa utanförskapsområden.

  Vad gör då politikerna? "Vi såg det inte komma", är ett vanligt uttryck även om det är förvånande att de kan ha missat det som alla övriga svenskar insett sedan 1970-talet. En naiv invandrings- och integrationspolitik som resulterat i motsättningar mellan ursprungsbefolkning och invandrande folk gör att man undrar om de styrande har en aning om vad som händer i landet. Politiken har utan tvekan behov av att förankras närmare människorna.

  Och det är här samhällsengagemanget kommer in. Vi ska vara tacksamma att så många nya svenskar engagerat sig i politiken, invandrarna har tillfört den svenska politiken en helt ny dimension. Samtidigt behövs det att flera människor tar sig ur sina karriärer och engagerar sig i samhällsarbete. Min egen generation är ganska osynlig här och jag vet varför. När jag växte upp så fick vi lära oss att alla människor hade samma rättigheter och skyldigheter och att ingen behövde hjälpa den andre utan att allt var ordnat av samhället. Detta gjorde att ingen behövde eller ville sticka ut ur mängden utan allt gick ut på att tänka på sig själv.

  Inget kunde vara felaktigare. Vi blev lurade av välfärden. Först i vuxen ålder kan vi inse att samhället aldrig varit som vi fick lära oss. Förhoppningsvis är det fler som blir klokare med åren.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!