Att folk i allmänhet har det bra i Sverige torde vara en allmän uppfattning. Trots detta tycks det som att många inte är nöjda. I det gamla Sovjetunionen var det inte ovanligt att människor internerades för att de klagade eller var oppositionella då det ansågs att de hade det så bra att det var ologiskt och fel att klaga.
I Sverige har vi yttrandefrihet och folk får säga precis vad de tycker. Ändå är långtifrån alla nöjda. Det gäller naturligtvis inte bara de som har det fattigt och/eller är sjuka, tillhör lågprioriterade grupper eller inte får den standardutveckling de tycker sig ha rätt till. Det finns de, som har god inkomst, bor i högstatusområden, har många vänner och ett rikt socialt liv, som ändå inte är nöjda - hur kan det komma sig?
Vi har under det senaste halvåret fått stifta bekantskap med en krävande vardag på grund av Coronavirusets framfart samtidigt som folk har fått konfronteras med sig själva på ett mer påtagligt sätt. Den psykiska ohälsan, alkohol- och drogkonsumtionen har ökat, det sociala skyddsnätet ter sig alltmer osäkert och otåligheten och ensamheten plågar många.
Det här gäller de flesta trots att vi jämfört med många länder i Asien, Afrika och annorstädes lever i den största välmåga, hur går det här ihop? Förklaringen eller frågeställningen som hägrar är frågan om mening. När jag började läsa filosofi på 2000-talet fick jag intressant information från en läkare, som berättade att hans patienter hade god ekonomi, bra bostäder och tillhörde som man säger överklassen. Problemet de hade var att de trots all materiell lyx saknade en mening med sina liv, de visste inte varför de skulle leva. Min bekant sade att filosofin kanske hade svar på dessa frågor och jag tyckte att det var mycket inspirerande att höra detta mitt under mina studier.
Vad jag tror att det handlar om är att skifta fokus. Vi vill naturligtvis ha ett anständigt liv men sedan måste vi ha en mening, vi måste veta varför vi lever eller åtminstone ha en aning om varför vi finns på denna jord. Det finns många teorier om detta. Jesus sa att människan inte lever av bröd allena och det är bekräftat av många människor.
En hel del människor drivs av en vilja att genomföra något, en drift som för dem vidare, en vision som kan leda till storverk. Andra bara klagar över att de har det så eländigt. Det har kommit upp en mängd kurser av förståsigpåare som utövar alternativ medicin, yoga, new age, mm. Det var en stor rörelse på 1980-90 talet med detta. På 2000-talet kom det fram professionell filosofisk terapi, som skulle kunna vara det min bekante läkare efterlyste. Samtidigt måste jag anta att det finns andra förklaringar på den andliga nöden i det moderna samhället än bristen på mening.
Kanske är det så att det moderna samhällets genombrott gått så fort att vi har glömt bort varför vi lever. Vi har prioriterat materiell välfärd framför andlig och mental hälsa och det är kanske där vi är idag. Samtidigt vore det konstigt om inte dessa olika delar skulle gå att kombinera, att få en balans i tillvaron. Och där har vi nått utgångspunkten, tillvaron är som den alltid har varit, vi bara tror att den är annorlunda. Här har vetenskapen en uppgift att förstå och förtydliga hur samhället fungerar. Sociologi, statsvetenskap och miljöhistoria torde kunna bidra med en hel del fakta i detta ämne och om inte annat väcka ett intresse. Och jag tror att ett intresse är det som behövs för att lämna meningslösheten, vi behöver ha blicken minst 50 år framåt för att inte fastna i dagens eländesdebatt.
Nu är det dock dags för en kopp kaffe!
