Psykisk ohälsa - ett folkhälsoproblem!

Vi läser om det dagligen - att ungdomar mår allt sämre. Samtidigt försiggår en utslagning från arbetsmarknaden på grund av psykisk ohälsa. Vad handlar detta egentligen om?
  Historiskt sett är psykisk ohälsa inget nytt problem. Skillnaden i nutiden är att vi nu pratar om det mer öppet. De klassiska mentalsjukdomarna schizofreni och depression är enligt läkarvetenskapen ärftliga. Det nya som uppstått är att allt fler människor har diffusa problem, mår dåligt och lider men ändå inte får någon adekvat hjälp. Utmattningsdepression är det senaste i raden av dessa symtom som egentligen inte är en mentalsjukdom i vanlig mening utan vad vi i nutiden benämner som psykisk ohälsa.
  Här stöter vi på ett problem som förbryllar psykiatrin nämligen om det är så att man kan må dåligt utan att vara sjuk. De flesta av oss har någon gång mått dåligt även om vi inte har behövt sjukskriva oss på grund av detta. Frågan är dock mer komplex än så när människor mår så dåligt att de inte orkar arbeta men ändå inte har några sjukdomssymptom av klassiskt slag, då är det ett folkhälsoproblem.
  Det finns naturligtvis många teorier om vad som är orsaken till detta; stress, klimatet, kost och brist på motion, missbruk, mobbning, fattigdom; med andra ord saker som gör livet surt för oss. Frågan är hur och om det går att bemöta dessa problem på ett sätt som ligger i tiden. Gamla metoder har blivit förlegade under det postindustriella samhället och ersatts av teorier inom yoga, new age, idrott och kost.
  Redan på 1960-talet började hippierörelsen och de nya sätten att hantera den nya tidens prövningar; på 1970-talet kom Primalterapin. Psykoterapi och psykoanalys följde som erkända behandlingsmetoder efter mentalsjukhusens era. Nu är det KBT och ACT som tagit över och fler lär komma. Fysisk träning är något som kommit fram som ännu ett alternativ.
  Vissa hävdar dock att hela denna våg av ohälsa handlar om ett socialt och ekonomiskt utanförskap som drabbar framförallt utsatta människar i underklassen och lägre medelklassen. Det finns visst fog för denna åsikt i statistik från USA på 1950-talet då över 90% av de lobotomerade sades vara från den fattiga afrobefolkningen.
  Det händer dock ibland att psykisk ohälsa tar plats i överklassen, trots att det i USA är ett klassmärke att ha råd med en egen psykiater för samtal, och då brukar det resultera i att utvecklingen går framåt, då finns det plötsligt pengar.
  Inom naturfolken är det gängse att medicinmännen vid sin kallelse blir sjuka och sedan botar sig själva varefter de genom sin insikt efter detta kan bota andra. I väst har vetenskapen tagit över denna roll även om den i vissa fall är lite okänslig för patientens lidande.
  En sak står dock ganska klar genom tiderna - att människor behöver varandra och att det stöd vi kan ge oss själva från person till person ofta gör underverk, gärna i samband med ett gemensamt mål eller arbete. Jag har själv sett vilket mervärde som till exempel pensionärsträffar ger de deltagande. En tanke som slår mig i detta är att det måste finnas ett liknande mervärde i olika intresseorganisationer för att befrämja bättre hälsa. I kombination med individuella erfarenheter och åsikter och med en vilja att tillsammans kämpa för en bättre tillvaro tror jag att detta är ett oundgängligt komplement till moderns sjukvård.

Det moderna utanförskapet ökar!

Historiskt sett har det alltid funnits ett tydligt utanförskap. Det moderna utanförskapet är mera diffust även om det är en brutal verklighet för många. Samhället är på många sätt mycket hårdare i dag än det var för hundra år sedan även om det är mera otydligt. I början av 1900-talet var Sverige faktiskt ett av Europas fattigaste länder. Att senare tiders EU-migranter upplevdes som mycket upprörande berodde enligt någon artikelförfattare på att det var mindre än 100 år sedan Sverige hade inhemska tiggare som satt överallt, det var helt enkelt en obehaglig påminnelse.
  I dagsläget påstås det i media att arbetslösheten minskar och det kanske stämmer. Utanförskapet minskar dock inte, man kan leva i utanförskap även om statistiken säger något annat. Att komma med i samhällsgemenskapen är inte alla förunnat. Det finns många historier och öden i detta. Alltifrån finansmannen som går i konkurs och hamnar hos socialförvaltningen till den gifta kvinnan som efter skilsmässan står hemlös med tre barn på gatan.
  Den psykiska ohälsan är också en utmaning, mängder av ungdomar mår dåligt idag utan att få någon adekvat hjälp. Det som erbjuds är oftast medicin och sjukhusvård, någon egentlig utveckling handlar det inte om och efter avslutad behandling är ungdomarna ofta tillbaka på ruta ett. Man kan förstås se den ökande psykiska ohälsan endast som en kvantitativ ökning på grund av en ökad befolkning men samtidigt tyder den på ett allvarligare problem som har att göra med Sveriges industriella historia.
  Den industriella eran hade ett snabbt förlopp i Sverige. Jag tror att det var och är helt rätt att satsa på teknisk utveckling, vårt välstånd bygger väldigt mycket på detta men samtidigt måste man värna den svenska kulturen annars hinner inte folk med. Det blir en klyfta mellan det gamla och det nya Sverige, en klyfta som Sverige liksom många andra länder inte kan skyla över och där går klassgränsen.
  Intresset för gammal kultur har därför helt naturligt ökat och nästan fått formen av terapi; böckerna om Hästmannen, Kokvinnorna och De egendomliga skildrar liv i utanförskap samtidigt som de ger människor väldigt mycket inspiration. Vi behöver inspiration, vägar till utveckling och framförallt möjligheter. Mycket av detta finns i dag inom föreningslivet; genom samarbete och gemenskap finner man styrka. Studieförbund, intresseföreningar, idrottsklubbar och även kyrklig gemenskap är samlingsplatser som tycks ha glömts bort, samtidigt som det är där mycket av möjligheterna för utveckling finns.
  Samhället ser dock helt annorlunda ut nuförtiden än bara för 20 år sedan, internet och nya företagskoncept har revolutionerat samhället. Vad som är intressant i detta förutom den historiska aspekten är vilka verksamheter som fortfarande hävdar sig i den allt hårdare konkurrensen. Hur länge kommer till exempel politiken att vara det forum som styr vårt samhälle? Redan på 1980-talet börjades diskussionen om teknokrati som svar på demokrati.
  Ser man bakom dimridåerna så finns det dock inget nytt under solen, utvecklingen tar sig bara nya uttryck. Det svåra är att skilja på bra och dåligt när valmöjligheterna blir alltfler och när en människa behöver allt längre ungdomstid för att axla den vuxna rollen. Det är med största sannolikhet detta i kombination med ett allt sämre skolväsende som är orsaken till ungdomarnas dilemma samtidigt som korruptionen lyser igenom politiken.
Nu är det dock dags för en kopp kaffe!