De fattiga och de rika....!

Det diskuteras nu på flera håll om de fattiga barnen i Sverige.
Sanningen är väl att det är deras föräldrar som är fattiga och det finns en hel del sådana familjer visar det sig!
Samtidigt finns höginkomsttagare med en levnadsstandard som skulle få en normal statsanställd att känna sig som en fattiglapp. Hur kan det vara så olika?
Enligt socialdemokraterna så är solidariteten med utsatta grupper en nödvändighet för att behålla välståndet för samhället som helhet medan Fredrik Reinfeldt försvarar Fas 3 med näbbar och klor.
Förklaringen är enkel; det är två intressegrupper som slåss om makten!
Enligt de gamla grekerna och enligt liberalismen är det istället viktigt med en stark medelklass. Med en stark medelklass stabiliseras samhället, överklass och underklass blir då två ytterligheter istället för att som nu vara de enda alternativen för politisk orientering.
I samhällsdebatten talas det om kriser av aldrig skådat slag, i själva verket har det varit kris både nu och då. Tidningen Fokus hävdar till och med att vissa politiker vill att det ska vara kris så att de kan dra åt svångremmen ytterligare.
Alliansen har anklagats för att spara in pengar på de sjuka och arbetslösa och ge de rika ännu mer än de tidigare haft i övertygelsen att mer pengar genereras med ett sådant system.
Även där ser man klyftan rik - fattig, det har blivit en fixering vid detta!
i själva verket är folk i gemen varken fattiga eller rika utan mitt emellan - medelklass. Varför det har blivit en sådan polarisering i svensk politik har jag svårt att förstå, särskilt som Sverige kallas "landet lagom". Är mittenpartierna i svensk politik inte längre attraktiva?
Jag minns valet 1976, då var centerpartiet det stora partiet inom borgerligheten, moderaterna var inte stora då, det var ett helt annat politiskt fokus på den tiden. Debatten handlade mer om trovärdighet och ärlighet, personer som Göran Persson och Anders Borg hade inte setts som rumsrena på den tiden!
Tiden har gått fort i svensk politik, det som var otänkbart för 50 år sedan är nu verklighet. Så sent som på 1970 talet var homosexualitet klassad som psykisk sjukdom. I utlandet var det ännu värre; till och med på 1990-talet fanns det rasåtskillnadslagar i Sydafrika; på många håll i världen saknas fortfarande de mest fundamentala rättigheter, kvinnor betraktas som handelsvaror och barn köps som sexslavar åt rika pedofiler, visst är det fruktansvärt!
Samtidigt är det ett faktum att där det finns förlorare finns det alltid vinnare och det är förmodligen där som fixeringen vid de stora grupperingarna underklass och överklass har sin grund.
Redan den gamle Buddha förespråkade medelvägen och det ligger mycket i det. Om det i slutändan innebär att vi skall tillämpa en utjämningspolitik eller om man på annat sätt kan mildra orättvisorna i samhället det får tiden utvisa, själv tror jag ingen blir lyckligare av politikens tilltagande polarisering!