Vet politikerna hur verkligheten ser ut?

Det är lätt att berömma sig själv som folkvald, det är viktiga frågor att handskas med i riksdag, region och kommun. Hur bäst förvalta landets angelägenheter i bra och dåliga tider, här krävs kunniga människor. Men för att kunna fatta rätt beslut måste det finnas korrekt information. Möjligen tummar man lite på fakta och information då man sätter sin egen agenda, i tron att inget sker som inte beslutats i riksdagen. Här finns det dock utrymme för en hel del spekulationer.

På senare år har det framkommit att många lagar och beslut bygger på en utbredd politisk naivitet. Lagarna har historiskt sett varit väl underbyggda och kan förmodligen principiellt tillämpas även med dagens tekniska landvinningar. Men den okunskap och naivitet om vad som försiggått i skuggan av de offentliga scenerna är anmärkningsvärd. Att man nu blir förvånad över att riksdagspubliken kastar tomater på utrikesministern är ett påtagligt tecken på denna naivitet.

"Vi såg det inte komma", är den vanliga ursäkten. Ja, det är lite märkligt då det har varit så här i säkert 40, kanske 50 år. Det intressanta med detta är att vanligt folk känt till mycket av hur samhället sett ut under den tiden och lärt sig leva med det i tanke att det inte lönar sig att klaga. Dessutom är det märkligt att ingen reflekterat på det verkliga parallellsamhället som överklassen utgör. Är det så konstigt att narkotikapolisen inte får resurser då överklassens knarkande göder gängkriminaliteten och maffiabossarna omger sig med folk från etablissemanget?

Samtidigt har vi de som lever i skuggan av pengar och berömmelse. Ni har säkert sett exempel på ålders- och sjukpensionärer, socialbidragstagare och utslagna som letar burkar i papperskorgar och bor i ett tält i skogen på grund av fattigdom, det här är inte värdigt ett välfärdssamhälle år 2024! Det finns människor som är hemlösa och nekas socialbidrag som tigger och samlar burkar för att få mat och det är inget nytt.

Och värre blir det när vi kollar på kriminaliteten i landet; hemliga bordeller med förslavade kvinnor som fråntagits sina pass för att inte kunna fly, handikappade som får tigga för organiserade ligor, svartarbete i många företag, uteblivna löner, vi har bara skrapat på toppen av isberget med dessa exempel. Här finns det utrymme för förbättringar av det svenska samhället.

Demokrati och modernisering är båda bra saker, baksidan av dem är dock att de inbjuder till att överlåta ansvaret till samhället. Konsekvensen blir i många fall att ingen bryr sig. Ensamma människor på institutioner utan anhöriga är en utsatt grupp, tusentals människor som begravs utan att någon kommer på begravningen, sjukdom och död hos anhöriga som orsakar föräldralösa barn vilka överlämnas till socialtjänsten, är det att bry sig?

Problemen i samhället har dock uppmärksammats; det har bildats anhörigföreningar och intresseorganisationer för utsatta grupper. De som faller mellan stolarna är ungdomarna utan skolutbildning, de kan hamna i ett ingenmansland där de blir utslagna, sjuka eller offer för gängkriminaliteten. Här finns det utrymme för förbättringar av det svenska samhället. 

En grupp som ofta glöms bort i dessa sammanhang är anhörigvårdare, som ofta gör ett oerhört arbete för sina närstående och ibland blir sjuka själva av sitt hårda arbete. Steget ut till samhället för den sjuka eller handikappade kan vara stort, svårt och utsatt, ibland vet man inte var man kan få stöd och hjälp. Likaså gäller detta utsatta kvinnor och män, oavsett om det handlar om misshandel, stalkning eller ID-kapning, här är det inte lätt att agera alla gånger. Ett sådant klassiskt exempel är den äldre kvinnan som misshandlas av sin man och samtidigt är ekonomiskt och socialt beroende av honom.

"Alla kan inte göra allting men var och en kan göra det lilla den kan", är ett klokt talesätt och det åskådliggör verkligen vad samhällsarbete handlar om. Problemet i dagens samhälle är dock att flykten från både politiska organisationer och föreningar är stor och det är synd. Vi behövs allihopa för att förbättra samhället och poängen är att bördan blir mindre om vi hjälps åt. Tillsammans klarar vi det!

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

En ny medeltid?

 Det fanns för många år sedan en diskussion om huruvida vi efter höjdpunkten på den moderna civilisationen skulle gå in i en ny medeltid. I sin bok från 1974 "Att vilja gå vidare" avfärdar Olof Palme denna idé och menar att vi istället kommer att utvecklas vidare.

  Tanken är dock inte helt främmande med tanke på vad som hände vid den antika civilisationens höjdpunkt, några århundraden senare inträdde den "mörka" medeltiden. Diskussionen kommer här in på ett annat spår nämligen vad som är civilisation. I det antika Rom tog barbarerna över efter Romarrikets fall. I vår tid ser vi en mängd länder med demokratiska brister som attackerar västvärlden. Att säga att de är barbarer kanske är att gå för långt men jämförelsen är inte omöjlig.

  Samtidigt har vi likartade tendenser inom vårt eget samhälle. Kriminella klaner och parallellsamhällen som äter sig in i samhällskroppen, hur kommer detta att sluta? Redan på 1960-talet varnade debattörer för att utestänga u-länderna från välståndet med en varning för vad detta utanförskap skulle komma att resultera i. Samma sak måste rimligtvis gälla utanförskap i det egna landet.

  Det finns även en ny term i samhällsdebatten som heter prekariatet, vilket innebär vår tids trasproletariat, de människor som lever under osäkra förhållanden och har svårt att försörja sig själva. En annan grupp är funktionsnedsatta med sjukersättning som de inte klarar sig på och fattigpensionärer; alla dessa är en del av utanförskapet.

  När vi sedan kommer längre ned på skalan har vi i botten offren för trafficking, hemlösa och flyktingar utan uppehållstillstånd som tvingas leva på människor välvilja eller tvingas jobba gratis för att inte bli angivna för myndigheterna. Vi har här ett helt område för undersökning. Stadsmissionens fattigdoms- och hemlöshetsrapport har en del statistik om detta men mycket är ofullständiga siffror, vi vet till exempel inte hur många människor som lever gömda eller på flykt i Sverige.

  Under dylika förhållanden är det inte konstigt att folk tyr sig till termer av hårdare tag i politiken. Men är det verkligen rätt sätt att angripa problemet? Nyligen lade Liberalerna fram ett förslag om att göra en lista på utanförskapsområden i Sverige, det behövs verkligen. Men vad som behövs mer är att föra en politik som inte utesluter människor. I en intervju beskriver en ung invandrare att han saknar hopp och att ingen bryr sig om vad som händer honom och att han inte kan komma framåt på något sätt. När det uttalat föreligger sådana förhållanden i Sverige är det inte förvånande att det uppstår parallellsamhällen med förankring i just dessa utanförskapsområden.

  Vad gör då politikerna? "Vi såg det inte komma", är ett vanligt uttryck även om det är förvånande att de kan ha missat det som alla övriga svenskar insett sedan 1970-talet. En naiv invandrings- och integrationspolitik som resulterat i motsättningar mellan ursprungsbefolkning och invandrande folk gör att man undrar om de styrande har en aning om vad som händer i landet. Politiken har utan tvekan behov av att förankras närmare människorna.

  Och det är här samhällsengagemanget kommer in. Vi ska vara tacksamma att så många nya svenskar engagerat sig i politiken, invandrarna har tillfört den svenska politiken en helt ny dimension. Samtidigt behövs det att flera människor tar sig ur sina karriärer och engagerar sig i samhällsarbete. Min egen generation är ganska osynlig här och jag vet varför. När jag växte upp så fick vi lära oss att alla människor hade samma rättigheter och skyldigheter och att ingen behövde hjälpa den andre utan att allt var ordnat av samhället. Detta gjorde att ingen behövde eller ville sticka ut ur mängden utan allt gick ut på att tänka på sig själv.

  Inget kunde vara felaktigare. Vi blev lurade av välfärden. Först i vuxen ålder kan vi inse att samhället aldrig varit som vi fick lära oss. Förhoppningsvis är det fler som blir klokare med åren.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe! 

  

Queen Elizabeth II

Tidens gång tar tid men efter att tag märker man att man börjar bli till åren.

För mig insåg jag det när Drottning Elizabeth II av Storbritannien gick bort häromåret.

Elizabeth som tillträdde under Winston Churchills regeringstid satt över 60 år på tronen och måste haft ett fantastiskt perspektiv på världens händelser. Detta är levande modern historia! Hon var utan tvekan en länk till historien, vilket man inte fullt förstår med tanke på hennes moderna uppträdande. Hon hade stil och elegans.

Jag brukar ofta tänka på tiden när Margaret Thatcher var premiärminister i England och Elizabeth då drottning som en storhetstid för England. Jag var bara 14 år då jag var på språkresa till England med EF men blev imponerad av det England jag såg, det var verkligen ett imperium.

Just sommaren 1981 kom den kända James Bondfilmen "For your eyes only" och vi som deltog i språkresan fick se den på engelsk biograf i London och jag minns att rökning fortfarande var tillåtet på biograferna då, en äldre man satt framför oss och rökte pipa med engelsk tobak.

Senare tiders engelska pressuppbåd har förföljt den engelska kungafamiljen och gjort sådant löje av den att även den mest rojalistiska person måste skratta, det finns en hel del grova historier om Charles och Camilla också.

Kulmen nåddes tydligen 1992 som drottningen kallade "annus horribilis". Med tanke på allt som hände måste man dock utgå från att drottningen hade en god portion humor.

På senare år tilltog hennes popularitet och sekvensen med Daniel Craig som James Bond och henne inför OS i London 2012 var uppenbarligen ett tecken på detta, med fallskärmshopp från helikopter!

Tidsaspekten ligger kvar när jag minns min faster som var au-pair i Oxford 1956, mer än ett decennium innan jag själv föddes, då hade Elizabeth redan regerat i tre år, nu är jag femtiosex. Min faster hade kvar tallrikar med drottningens monogram långt in på 2010-talet.

Fantastiskt är också att drottningen fick utnämna Englands andra kvinnliga premiärminister kort före sin död 96 år gammal, man kan tänka sig vad Elizabeth hade kunnat berätta. Vissa människor tycker inte om kungahus av politiska skäl, det kommer i vågor, det går dock inte att bortse från att de är förmedlare av kultur och historia bland mycket annat.

När jag läser om Elizabeths liv blir jag fascinerad av alla historier som hon måste ha varit med om och delaktig i, andra världskriget inte att förglömma. Det är en epok som har gått i graven med henne, Rule Britannia!

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Är det någon som är förvånad?

Om man skulle sammanfatta dagens Sverige så är dödsångest en bra diagnos. Efter finanskris, depression, Covid-19 och kriget i Ukraina är folk skräckslagna. Var och varannan svensk oroar sig för den kommande vintern med höjda elpriser och inflation, det är ett under att inte revolution brutit ut. 

  Det började med en nedgång i världsekonomin 2017-2019 och sedan när det var som mörkast kom rapporter om Coronaviruset, vilket sedan blev till larmrapporter och pandemi. Efter detta inträdde en uppgiven depression bland Europas befolkning och efter detta, mitt i allt elände bröt Ukrainakriget ut.

  Man kan dock konstatera att det är de yttre förhållandena som har fått människor att må dåligt och även i de fall de redan gjort det ytterligare spätt på den psykiska ohälsan. Det enda undantaget tycktes vara en del av psykiatrins patienter som hade mått bättre för att de fått ett verkligt hot på agendan.

  Vad man inte får bortse från är att vi har haft en massa år av högkonjunktur och strålande tider och att bakslaget förr eller senare måste komma, det är min poäng. Sedan behöver det inte innebära en ny medeltid eller Västerlandets undergång a´la Oswald Spengler.

  Nationalismens frammarsch är ännu en källa till oro för många. Tecknen på aktivitet har dock funnits sedan 1970-talet och blommat upp under senare år, i vissa fall med nazistiska förtecken. Det är heller inget att förvånas över då de etablerade partierna stagnerat och inte tagit folks problem på allvar.

  Myndighets- och företagssverige kan även vara ett praktexempel på maktmissbruk, ett paradexempel är när folk ringer till bostadsbolaget och klagar på att det är kallt i lägenheten och bolaget svarar att det kan upplevas som kallt, ridå!

  Den nuvarande problemställningen handlar om elpriserna och inflationen; hur kommer vintern 2022-2023 bli, med höga elpriser och allt mindre pengar. I England framställs problemet som "eat or heat", samtidigt förbereder toryregimen skattesänkningar för de rikaste!

De hårda tiderna och folks oro märks till och med i media där det ständigt pratas om neddragningar och psykisk ohälsa. Politiken framstår alltmer som ett redskap för etablissemanget för att kontrollera och hålla folk på mattan, klassklyftorna har växt på senare år.

  Företeelser som att folk rotar i soptunnor eller går till Stadsmissionen för att få mat blir allt vanligare, sammantaget skulle man kunna säga att det är dåliga tider. Inte alla har det dåligt dock, de rika blir allt rikare och antalet gäster på Operakällaren som beställer in gåsleverpastej, ostron och champagne har endast minskat på grund av coronapandemin.

Ett samhälle är dock aldrig starkare än dess svagaste länk. När finansvalparna på börsen knarkat ner sig på kokain blir det andra som får ta ansvaret, därför behövs det folkrörelser och ideellt arbetande människor som gör skillnad och håller samhällsarbetet uppe.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Att lyfta människorna!

 USA har det senaste seklet varit ett föregångsland inom politik och näringsliv för hela världen. När det ser ut som det gör i världen just nu kan jag inte annat än bli lite nostalgisk. I början av 1960-talet var världen naturligtvis bättre än under depressionen och krigsåren, utmaningar fanns naturligtvis ändå. Men att då som John F Kennedy samla ett helt folk i rymdkapplöpningen var ändå ett genidrag.

Vi ska till månen, sade presidenten, och hela folket samlades kring honom. Finalen blev fantastisk, månlandningen och returresan blev en succé, tråkigt nog fick presidenten inte se den men han hade startat något otroligt. Demagoger har det alltid funnits, alla dock inte av i längden positivt slag. Under en lektion i retorik för många år sedan fick jag se exempel på tre retoriker; Winston Churhill, Adolf Hitler och Göran Persson, det slående var deras förmåga att samla massorna för det de ville uppnå.

Den amerikanske psykologen Wayne W Dyer gjorde en liknande bedrift med sina böcker och fick många människor att bryta dåliga vanor och satsa på sig själva. Just nu är det dock ganska lamt med engagerade demagoger av demokratiskt slag i världen. Istället är det de nationalistiska och kriminella demagogerna som drar folk, varför är det så? 

En förklaring är naturligtvis den stora omvandlingen och globaliseringen av världen och oförmågan att hantera följderna av denna, det har blivit kaos i världen. Som demokrat är det ingen som vill tvinga folk att följa leden vilket de odemokratiska krafterna istället gärna gör. Med frihet följer ansvar. Världen blir alltmer komplicerad och oreglerad på både gott och ont, på sikt kommer det förmodligen att stabilisera sig men de senaste 20 åren har utvecklingen utan tvekan gått i raketfart.

Vi har aldrig haft så många möjligheter som vi har nu men vad gör vi av dom? Det har väl aldrig varit svårare för folk att bestämma sig vad de vill syssla med och vad de vill engagera sig för. Här skulle ett mål vara ett sätt att lyfta sig själv i håret, något att sikta mot, en framtid att se fram emot. Det senaste i den vägen som dykt upp är åter rymden, att nå planeten Mars, gruvdrift på meteoriter och fynd av främmande liv, allt mycket spännande.

Istället för att bli inspirerade mår många människor dock allt sämre, istället för ett yttre konkret mål får de gå i Kognitiv beteende terapi (KBT), detta har blivit konsekvensen av den alltmer komplicerade globaliseringen, här måste det till en mer pragmatisk inriktning på politiken. Folk måste kunna känna att de kan påverka sin vardag, det duger inte med att tro att samhället ska besluta åt dem. Ett sätt att komma dit är att motivera fler till samhällsarbete och föreningsliv, endast så kan vi värna demokratin.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Tuffa tider - en utmaning för demokratin!

Ännu ett år med pandemi har börjat; fler arbetslösa, fler som mår dåligt, anmälningar om våld ökar, en ökning av den organiserade brottsligheten. Samtidigt har vi en hårt belastad demokrati med en mängd brister i välfärden, det ser illa ut!

Faran för demokratin är uppenbar; myndigheternas åtgärder kan bli hårda när folk är utsatta, när det inte finns utrymme för fria åsikter är demokratin i fara. Vi ser i en mängd länder hur folk förtrycks, oliktänkande fängslas och toleransen från myndigheterna blir allt mindre.

Samtidigt är detta bara toppen på isberget, hur många fler fall finns som vi inte känner till? Krisen har fått till följd att myndigheternas metoder blir allt hårdare. Utomlands verkar krisen ännu värre. I Ryssland sker stora demonstrationer och även i Myanmar har myndigheterna fängslat ledande politiker.

Termen anarki används alltmer om det svenska samhället; att det är ett ledarlöst samhälle är omtalat sedan länge. Ordet skräckvälde har också använts. Den psykiska ohälsan är ett alltmer ökande fenomen, frågan är hur länge en dylik utveckling kan pågå.

Drömmen om det goda samhället tycks ha blivit en mardröm, det enda positiva verkar vara att dagarna börjar bli ljusare och längre. Orsakerna till den här utvecklingen är förmodligen flera samtidigt som det är en återkommande cykel i det politiska livet.

Ökande globalisering, tilltagande cyberhot, organiserad brottslighet med olika fenomen som parallellsamhällen och kriminell företagsamhet är naturligtvis några av orsakerna förutom själva den utlösande faktorn - coronaepidemin.

Det intressanta i hela krisen är att den började långt innan coronaepidemin med en allmän nedgång av välfärden i stora delar av världen, en allmän oro samt viss förvirring över vad som höll på att hända. Många teorier har framkommit om vad som egentligen pågår.

Vissa hävdar att Kina försöker ta över världen, andra säger att det är Ryssland. Pandemin har i dessa sammanhang från vissa håll beskrivits som biologisk krigföring. Det största problemet verkar dock vara att demokratin fått vika för krisen och i vissa länder finns ingen demokrati.

Vi får trots dessa utmaningar inte ge upp drömmen om ett bättre samhälle. Pandemin har haft den funktionen att den visat bristerna i samhället och fungerat som en väckarklocka. Fler skandaler kommer naturligtvis att framkomma, det är inte över på långa vägar.

Kanske kan allt detta få människor att inse vikten av att engagera sig i samhällsarbete, att ta ansvar för vår gemensamma framtid. Vi kan inte skylla ifrån oss, hur framtiden kommer att blir beror på oss och vad vi kan förmedla till nästa generation.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Coronakrisen blottar samhällets brister!

Det ser ut att bli en dyster jul i år på grund av Coronaviruset. Paniken börjar sprida sig alltmer, tar inte smittan slut snart, frågar sig folk. Jag är lite fundersam kring denna Coronakris av den anledningen att den egentliga världskrisen startade långt tidigare. Redan 2018 berättade min pappas fru från Japan att det var kris i hela världen, elände och fattigdom, sedan i början av 2020 när det såg som mörkast ut så kom på detta Coronaviruset. Det tycks som om en period av recession pågår.

  I Ridderstads beskrivning över Östergötland, ett verk från början av 1900-talet beskrivs 1700-talet i liknande former; först bröt kriget ut och sedan följde missväxt och hungersnöd och på detta kom sedan pesten, det måste ha varit ännu värre på den tiden utan hälsovård och understöd från samhället. Folk i de fattiga delarna av världen kanske inte är lika förvånade som oss över denna plötsliga kris, de har ju levt så under lång tid.

  Sverige är känt för sin välfärd men nu kommer det fram att den kanske inte varit så bra. Äldrevården har kritiserats i många år men under Coronakrisen har det kommit fram ännu fler missförhållanden. I flera skildringar från media har framkommit att äldre människor lämnats att dö under etiketten "palliativ vård". De får då varken tillräckligt med mat, medicin eller kontakt med läkare. Vart gränsen går mellan vanvård och aktiv dödshjälp vill inte vården svara på.

Frågan är om det är vårdens eller politikernas fel att dessa brister finns. Marknaden har fått mycket skäll för privat vård och friskolor men när det krisar i Region Stockholm söker man sig till den privata vården efter hjälp, Sophiahemmet klarar sig bra även under pandemier.

Några år efter att Olof Palme gått bort kom utländska journalister till Sverige och upptäckte att under den polerade fasaden rådde misär i Sverige. Samma sak har kommit fram under Coronapandemin. Likheten med skildringen av förhållandena i Swede Hollow i USA är slående. Den sociala strukturen i Sverige och USA är olika. Om man har en bra tillvaro i USA beror det mera på om man har skaffat det på egen hand medan det i Sverige alltmer blivit så att alla har det lika bra/dåligt.

Det är inget fel med en bra allmän standard, naturligtvis inte, frågan börjar dock alltmer bli om Sverige verkligen har en hög standard. Det finns uppenbarligen brister i välfärden, de förhållanden som framkommer visar att något är fundamentalt fel. Kanske det handlar om korruption och skendemokrati, kanske det handlar om överbelastning av systemet, uppenbarligen felar samhället i många fall.

En av de första saker jag fick höra när jag engagerade mig politiskt var att vi inte fått våra rättigheter gratis utan att vi till och med måste kämpa för att få behålla dem. och det är väl där vi är idag. Vi lever i en falsk trygghet om vi tror att staten tar hand om oss, att tillvaron är tillrättalagd och att vi inte behöver anstränga oss. Tvärtom så tickar klockan varje dag i den dolda misären utan att vi märker det! För att åstadkomma förbättringar måste vi samarbeta, det går alltid att göra samhället bättre och alla behövs!

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!