Queen Elizabeth II

Tidens gång tar tid men efter att tag märker man att man börjar bli till åren.

För mig insåg jag det när Drottning Elizabeth II av Storbritannien gick bort häromåret.

Elizabeth som tillträdde under Winston Churchills regeringstid satt över 60 år på tronen och måste haft ett fantastiskt perspektiv på världens händelser. Detta är levande modern historia! Hon var utan tvekan en länk till historien, vilket man inte fullt förstår med tanke på hennes moderna uppträdande. Hon hade stil och elegans.

Jag brukar ofta tänka på tiden när Margaret Thatcher var premiärminister i England och Elizabeth då drottning som en storhetstid för England. Jag var bara 14 år då jag var på språkresa till England med EF men blev imponerad av det England jag såg, det var verkligen ett imperium.

Just sommaren 1981 kom den kända James Bondfilmen "For your eyes only" och vi som deltog i språkresan fick se den på engelsk biograf i London och jag minns att rökning fortfarande var tillåtet på biograferna då, en äldre man satt framför oss och rökte pipa med engelsk tobak.

Senare tiders engelska pressuppbåd har förföljt den engelska kungafamiljen och gjort sådant löje av den att även den mest rojalistiska person måste skratta, det finns en hel del grova historier om Charles och Camilla också.

Kulmen nåddes tydligen 1992 som drottningen kallade "annus horribilis". Med tanke på allt som hände måste man dock utgå från att drottningen hade en god portion humor.

På senare år tilltog hennes popularitet och sekvensen med Daniel Craig som James Bond och henne inför OS i London 2012 var uppenbarligen ett tecken på detta, med fallskärmshopp från helikopter!

Tidsaspekten ligger kvar när jag minns min faster som var au-pair i Oxford 1956, mer än ett decennium innan jag själv föddes, då hade Elizabeth redan regerat i tre år, nu är jag femtiosex. Min faster hade kvar tallrikar med drottningens monogram långt in på 2010-talet.

Fantastiskt är också att drottningen fick utnämna Englands andra kvinnliga premiärminister kort före sin död 96 år gammal, man kan tänka sig vad Elizabeth hade kunnat berätta. Vissa människor tycker inte om kungahus av politiska skäl, det kommer i vågor, det går dock inte att bortse från att de är förmedlare av kultur och historia bland mycket annat.

När jag läser om Elizabeths liv blir jag fascinerad av alla historier som hon måste ha varit med om och delaktig i, andra världskriget inte att förglömma. Det är en epok som har gått i graven med henne, Rule Britannia!

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Är det någon som är förvånad?

Om man skulle sammanfatta dagens Sverige så är dödsångest en bra diagnos. Efter finanskris, depression, Covid-19 och kriget i Ukraina är folk skräckslagna. Var och varannan svensk oroar sig för den kommande vintern med höjda elpriser och inflation, det är ett under att inte revolution brutit ut. 

  Det började med en nedgång i världsekonomin 2017-2019 och sedan när det var som mörkast kom rapporter om Coronaviruset, vilket sedan blev till larmrapporter och pandemi. Efter detta inträdde en uppgiven depression bland Europas befolkning och efter detta, mitt i allt elände bröt Ukrainakriget ut.

  Man kan dock konstatera att det är de yttre förhållandena som har fått människor att må dåligt och även i de fall de redan gjort det ytterligare spätt på den psykiska ohälsan. Det enda undantaget tycktes vara en del av psykiatrins patienter som hade mått bättre för att de fått ett verkligt hot på agendan.

  Vad man inte får bortse från är att vi har haft en massa år av högkonjunktur och strålande tider och att bakslaget förr eller senare måste komma, det är min poäng. Sedan behöver det inte innebära en ny medeltid eller Västerlandets undergång a´la Oswald Spengler.

  Nationalismens frammarsch är ännu en källa till oro för många. Tecknen på aktivitet har dock funnits sedan 1970-talet och blommat upp under senare år, i vissa fall med nazistiska förtecken. Det är heller inget att förvånas över då de etablerade partierna stagnerat och inte tagit folks problem på allvar.

  Myndighets- och företagssverige kan även vara ett praktexempel på maktmissbruk, ett paradexempel är när folk ringer till bostadsbolaget och klagar på att det är kallt i lägenheten och bolaget svarar att det kan upplevas som kallt, ridå!

  Den nuvarande problemställningen handlar om elpriserna och inflationen; hur kommer vintern 2022-2023 bli, med höga elpriser och allt mindre pengar. I England framställs problemet som "eat or heat", samtidigt förbereder toryregimen skattesänkningar för de rikaste!

De hårda tiderna och folks oro märks till och med i media där det ständigt pratas om neddragningar och psykisk ohälsa. Politiken framstår alltmer som ett redskap för etablissemanget för att kontrollera och hålla folk på mattan, klassklyftorna har växt på senare år.

  Företeelser som att folk rotar i soptunnor eller går till Stadsmissionen för att få mat blir allt vanligare, sammantaget skulle man kunna säga att det är dåliga tider. Inte alla har det dåligt dock, de rika blir allt rikare och antalet gäster på Operakällaren som beställer in gåsleverpastej, ostron och champagne har endast minskat på grund av coronapandemin.

Ett samhälle är dock aldrig starkare än dess svagaste länk. När finansvalparna på börsen knarkat ner sig på kokain blir det andra som får ta ansvaret, därför behövs det folkrörelser och ideellt arbetande människor som gör skillnad och håller samhällsarbetet uppe.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Att lyfta människorna!

 USA har det senaste seklet varit ett föregångsland inom politik och näringsliv för hela världen. När det ser ut som det gör i världen just nu kan jag inte annat än bli lite nostalgisk. I början av 1960-talet var världen naturligtvis bättre än under depressionen och krigsåren, utmaningar fanns naturligtvis ändå. Men att då som John F Kennedy samla ett helt folk i rymdkapplöpningen var ändå ett genidrag.

Vi ska till månen, sade presidenten, och hela folket samlades kring honom. Finalen blev fantastisk, månlandningen och returresan blev en succé, tråkigt nog fick presidenten inte se den men han hade startat något otroligt. Demagoger har det alltid funnits, alla dock inte av i längden positivt slag. Under en lektion i retorik för många år sedan fick jag se exempel på tre retoriker; Winston Churhill, Adolf Hitler och Göran Persson, det slående var deras förmåga att samla massorna för det de ville uppnå.

Den amerikanske psykologen Wayne W Dyer gjorde en liknande bedrift med sina böcker och fick många människor att bryta dåliga vanor och satsa på sig själva. Just nu är det dock ganska lamt med engagerade demagoger av demokratiskt slag i världen. Istället är det de nationalistiska och kriminella demagogerna som drar folk, varför är det så? 

En förklaring är naturligtvis den stora omvandlingen och globaliseringen av världen och oförmågan att hantera följderna av denna, det har blivit kaos i världen. Som demokrat är det ingen som vill tvinga folk att följa leden vilket de odemokratiska krafterna istället gärna gör. Med frihet följer ansvar. Världen blir alltmer komplicerad och oreglerad på både gott och ont, på sikt kommer det förmodligen att stabilisera sig men de senaste 20 åren har utvecklingen utan tvekan gått i raketfart.

Vi har aldrig haft så många möjligheter som vi har nu men vad gör vi av dom? Det har väl aldrig varit svårare för folk att bestämma sig vad de vill syssla med och vad de vill engagera sig för. Här skulle ett mål vara ett sätt att lyfta sig själv i håret, något att sikta mot, en framtid att se fram emot. Det senaste i den vägen som dykt upp är åter rymden, att nå planeten Mars, gruvdrift på meteoriter och fynd av främmande liv, allt mycket spännande.

Istället för att bli inspirerade mår många människor dock allt sämre, istället för ett yttre konkret mål får de gå i Kognitiv beteende terapi (KBT), detta har blivit konsekvensen av den alltmer komplicerade globaliseringen, här måste det till en mer pragmatisk inriktning på politiken. Folk måste kunna känna att de kan påverka sin vardag, det duger inte med att tro att samhället ska besluta åt dem. Ett sätt att komma dit är att motivera fler till samhällsarbete och föreningsliv, endast så kan vi värna demokratin.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Tuffa tider - en utmaning för demokratin!

Ännu ett år med pandemi har börjat; fler arbetslösa, fler som mår dåligt, anmälningar om våld ökar, en ökning av den organiserade brottsligheten. Samtidigt har vi en hårt belastad demokrati med en mängd brister i välfärden, det ser illa ut!

Faran för demokratin är uppenbar; myndigheternas åtgärder kan bli hårda när folk är utsatta, när det inte finns utrymme för fria åsikter är demokratin i fara. Vi ser i en mängd länder hur folk förtrycks, oliktänkande fängslas och toleransen från myndigheterna blir allt mindre.

Samtidigt är detta bara toppen på isberget, hur många fler fall finns som vi inte känner till? Krisen har fått till följd att myndigheternas metoder blir allt hårdare. Utomlands verkar krisen ännu värre. I Ryssland sker stora demonstrationer och även i Myanmar har myndigheterna fängslat ledande politiker.

Termen anarki används alltmer om det svenska samhället; att det är ett ledarlöst samhälle är omtalat sedan länge. Ordet skräckvälde har också använts. Den psykiska ohälsan är ett alltmer ökande fenomen, frågan är hur länge en dylik utveckling kan pågå.

Drömmen om det goda samhället tycks ha blivit en mardröm, det enda positiva verkar vara att dagarna börjar bli ljusare och längre. Orsakerna till den här utvecklingen är förmodligen flera samtidigt som det är en återkommande cykel i det politiska livet.

Ökande globalisering, tilltagande cyberhot, organiserad brottslighet med olika fenomen som parallellsamhällen och kriminell företagsamhet är naturligtvis några av orsakerna förutom själva den utlösande faktorn - coronaepidemin.

Det intressanta i hela krisen är att den började långt innan coronaepidemin med en allmän nedgång av välfärden i stora delar av världen, en allmän oro samt viss förvirring över vad som höll på att hända. Många teorier har framkommit om vad som egentligen pågår.

Vissa hävdar att Kina försöker ta över världen, andra säger att det är Ryssland. Pandemin har i dessa sammanhang från vissa håll beskrivits som biologisk krigföring. Det största problemet verkar dock vara att demokratin fått vika för krisen och i vissa länder finns ingen demokrati.

Vi får trots dessa utmaningar inte ge upp drömmen om ett bättre samhälle. Pandemin har haft den funktionen att den visat bristerna i samhället och fungerat som en väckarklocka. Fler skandaler kommer naturligtvis att framkomma, det är inte över på långa vägar.

Kanske kan allt detta få människor att inse vikten av att engagera sig i samhällsarbete, att ta ansvar för vår gemensamma framtid. Vi kan inte skylla ifrån oss, hur framtiden kommer att blir beror på oss och vad vi kan förmedla till nästa generation.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Coronakrisen blottar samhällets brister!

Det ser ut att bli en dyster jul i år på grund av Coronaviruset. Paniken börjar sprida sig alltmer, tar inte smittan slut snart, frågar sig folk. Jag är lite fundersam kring denna Coronakris av den anledningen att den egentliga världskrisen startade långt tidigare. Redan 2018 berättade min pappas fru från Japan att det var kris i hela världen, elände och fattigdom, sedan i början av 2020 när det såg som mörkast ut så kom på detta Coronaviruset. Det tycks som om en period av recession pågår.

  I Ridderstads beskrivning över Östergötland, ett verk från början av 1900-talet beskrivs 1700-talet i liknande former; först bröt kriget ut och sedan följde missväxt och hungersnöd och på detta kom sedan pesten, det måste ha varit ännu värre på den tiden utan hälsovård och understöd från samhället. Folk i de fattiga delarna av världen kanske inte är lika förvånade som oss över denna plötsliga kris, de har ju levt så under lång tid.

  Sverige är känt för sin välfärd men nu kommer det fram att den kanske inte varit så bra. Äldrevården har kritiserats i många år men under Coronakrisen har det kommit fram ännu fler missförhållanden. I flera skildringar från media har framkommit att äldre människor lämnats att dö under etiketten "palliativ vård". De får då varken tillräckligt med mat, medicin eller kontakt med läkare. Vart gränsen går mellan vanvård och aktiv dödshjälp vill inte vården svara på.

Frågan är om det är vårdens eller politikernas fel att dessa brister finns. Marknaden har fått mycket skäll för privat vård och friskolor men när det krisar i Region Stockholm söker man sig till den privata vården efter hjälp, Sophiahemmet klarar sig bra även under pandemier.

Några år efter att Olof Palme gått bort kom utländska journalister till Sverige och upptäckte att under den polerade fasaden rådde misär i Sverige. Samma sak har kommit fram under Coronapandemin. Likheten med skildringen av förhållandena i Swede Hollow i USA är slående. Den sociala strukturen i Sverige och USA är olika. Om man har en bra tillvaro i USA beror det mera på om man har skaffat det på egen hand medan det i Sverige alltmer blivit så att alla har det lika bra/dåligt.

Det är inget fel med en bra allmän standard, naturligtvis inte, frågan börjar dock alltmer bli om Sverige verkligen har en hög standard. Det finns uppenbarligen brister i välfärden, de förhållanden som framkommer visar att något är fundamentalt fel. Kanske det handlar om korruption och skendemokrati, kanske det handlar om överbelastning av systemet, uppenbarligen felar samhället i många fall.

En av de första saker jag fick höra när jag engagerade mig politiskt var att vi inte fått våra rättigheter gratis utan att vi till och med måste kämpa för att få behålla dem. och det är väl där vi är idag. Vi lever i en falsk trygghet om vi tror att staten tar hand om oss, att tillvaron är tillrättalagd och att vi inte behöver anstränga oss. Tvärtom så tickar klockan varje dag i den dolda misären utan att vi märker det! För att åstadkomma förbättringar måste vi samarbeta, det går alltid att göra samhället bättre och alla behövs!

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

 

Välfärdens problem - en lyxfälla?

Att folk i allmänhet har det bra i Sverige torde vara en allmän uppfattning. Trots detta tycks det som att många inte är nöjda. I det gamla Sovjetunionen var det inte ovanligt att människor internerades för att de klagade eller var oppositionella då det ansågs att de hade det så bra att det var ologiskt och fel att klaga.

I Sverige har vi yttrandefrihet och folk får säga precis vad de tycker. Ändå är långtifrån alla nöjda. Det gäller naturligtvis inte bara de som har det fattigt och/eller är sjuka, tillhör lågprioriterade grupper eller inte får den standardutveckling de tycker sig ha rätt till. Det finns de, som har god inkomst, bor i högstatusområden, har många vänner och ett rikt socialt liv, som ändå inte är nöjda - hur kan det komma sig?

Vi har under det senaste halvåret fått stifta bekantskap med en krävande vardag på grund av Coronavirusets framfart samtidigt som folk har fått konfronteras med sig själva på ett mer påtagligt sätt. Den psykiska ohälsan, alkohol- och drogkonsumtionen har ökat, det sociala skyddsnätet ter sig alltmer osäkert och otåligheten och ensamheten plågar många.

Det här gäller de flesta trots att vi jämfört med många länder i Asien, Afrika och annorstädes lever i den största välmåga, hur går det här ihop? Förklaringen eller frågeställningen som hägrar är frågan om mening. När jag började läsa filosofi på 2000-talet fick jag intressant information från en läkare, som berättade att hans patienter hade god ekonomi, bra bostäder och tillhörde som man säger överklassen. Problemet de hade var att de trots all materiell lyx saknade en mening med sina liv, de visste inte varför de skulle leva. Min bekant sade att filosofin kanske hade svar på dessa frågor och jag tyckte att det var mycket inspirerande att höra detta mitt under mina studier.

Vad jag tror att det handlar om är att skifta fokus. Vi vill naturligtvis ha ett anständigt liv men sedan måste vi ha en mening, vi måste veta varför vi lever eller åtminstone ha en aning om varför vi finns på denna jord. Det finns många teorier om detta. Jesus sa att människan inte lever av bröd allena och det är bekräftat av många människor.

En hel del människor drivs av en vilja att genomföra något, en drift som för dem vidare, en vision som kan leda till storverk. Andra bara klagar över att de har det så eländigt. Det har kommit upp en mängd kurser av förståsigpåare som utövar alternativ medicin, yoga, new age, mm. Det var en stor rörelse på 1980-90 talet med detta. På 2000-talet kom det fram professionell filosofisk terapi, som skulle kunna vara det min bekante läkare efterlyste. Samtidigt måste jag anta att det finns andra förklaringar på den andliga nöden i det moderna samhället än bristen på mening. 

Kanske är det så att det moderna samhällets genombrott gått så fort att vi har glömt bort varför vi lever. Vi har prioriterat materiell välfärd framför andlig och mental hälsa och det är kanske där vi är idag. Samtidigt vore det konstigt om inte dessa olika delar skulle gå att kombinera, att få en balans i tillvaron. Och där har vi nått utgångspunkten, tillvaron är som den alltid har varit, vi bara tror att den är annorlunda. Här har vetenskapen en uppgift att förstå och förtydliga hur samhället fungerar. Sociologi, statsvetenskap och miljöhistoria torde kunna bidra med en hel del fakta i detta ämne och om inte annat väcka ett intresse. Och jag tror att ett intresse är det som behövs för att lämna meningslösheten, vi behöver ha blicken minst 50 år framåt för att inte fastna i dagens eländesdebatt.

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Kristider!

I och med utbrottet av Covid-19 har en hel värld satts i undantagstillstånd. Frågan är dock om inte detta virus bara är toppen på isberget. Det har under flera års tid pekat nedåt i världen. CNN rapporterade redan för några år sedan om eländet i olika delar av världen. Vi har haft högkonjunktur i 10-15 år och det är inte konstigt att det efter denna uppgång kommer en nedgång, summan av lasterna är konstant!
  Som vanligt är det de mest utsatta som drabbas värst. Enligt vad media rapporterar kommer det fattiga och krigshärjade landet Jemen mer eller mindre att gå under om Covid-19 får fäste där. Krig, svält, fattigdom, dålig hygien och en massa torftig bebyggelse kommer medföra ett fruktansvärt utbrott.
  En intressant iakttagelse är att tillvaron verkligen ställs på sin spets under dylika kriser. Folk visar verkligen sina bästa och sämsta sidor under dessa tuffa tider. För den som läst om pestens utbrott under 1700-talet är detta inget nytt, folk dog som flugor redan då. I Ridderstads bok "Beskrivning över Östergötland" från början av 1900-talet berättas det om östgötarnas historia genom tiderna. En skildring från 1700-talet beskriver först hur kriget kom, sedan hungersnöden och som spiken i kistan pesten, det var tuffa tider det!
  Sverige har i dagarna fått beröm från en brittisk professor för sitt hanterande av coronakrisen. Till en början fick Sverige massiv kritik men det har visat sig att vi hanterat detta väldigt bra. Enligt Norrköpings Tidningar har utbrottet nu nått sin kulmen, värre ska det inte behöva bli, säger expertisen.
  En berömd kvinnlig artist hade uttalat att Covid-19 var en "equalizer", ett slags plåga som drabbade alla lika oavsett vilken samhällsklass de tillhörde. Detta fick mothugg av en skribent som menade att det tvärtom ännu tydligare visade klyftorna i samhället. En fransk känd kvinna hade till och med skickat ett öppet brev till den franske presidenten där hon klagade på de klassklyftor som krisen visat och att det inte var acceptabelt att så stora skillnader i välstånd skulle få finnas i dagens samhälle. Den arbetslöshet som coronakrisen orsakat är också otäck, särskilt när den drabbar barnfamiljer med allt vad det innebär.
  På allt detta har dock konspirationsteorierna som florerar svar på allt. Vissa påstår att det är ett biologiskt krig som utkämpas, Iran har anklagat USA för smittan och någon teori hävdade att det är högerkrafter som är bakom. Fakta lyser dock klart igenom när det framgår att det inte är första gången som smitta kommer från Asien sedan århundraden, det är en pandemi. De skrämmande är med vilken kraft den kan lamslå ett helt samhälle.
  Man får trots allt ge myndigheterna beröm för de åtgärder som tas trots det snabba förloppet, det kan inte vara enkelt att mobilisera ett helt samhälle under rådande omständigheter. Den här krisen visar också hur sårbara vi är trots all teknologi. Förhoppningsvis kommer vi att komma starkare och klokare ur denna kris.
Nu är det dock dags för en kopp kaffe!