Förhandling och kompromiss är bortglömda delar av det diplomatiska spelet!

 Sedan några år tillbaka rasar krig på flera håll i världen. Nutidens krig är vidriga på så sätt att den ökade utvecklingen av teknologin inte lett till mindre utan tvärtom mera grymma krigsmetoder. Med tanke på vilken arsenal av tortyr som tidigare fanns kan man bara ana vad nutidens krigsoffer utsätts för.

 En tanke med krigslagarna har alltid varit att skona civilbefolkningen. Att nu stridande parter i världskonflikterna bryter mot alla stående lagar är framförallt brottsligt men även ett tecken på bristande humanitet. Den avancerade teknologin borde få människor att tänka två gånger innan de använder den för att skada andra människor och länder.

 När kärnvapnen uppfanns menade man att de var så farliga att de var fredsbevarande. Inget land kunde starta krig med tanke på de fruktansvärda konsekvenser ett kärnvapenkrig skulle få. Vad vi ser i nutidens krig är mera av taktiken "anfall är bästa försvar". Och samtidigt ett hänsynslöst utnyttjande av fredsprocessen som en ursäkt för att föra krig.

 Om vi går 30 år och mer tillbaka handlade de avgörande ögonblicken mer om förhandling och kompromiss. Att krigförande länder i stället för att utrota varandra kunde komma överens om lösningar för fred. Minnesvärt är försöket med Osloprocessen på 1990-talet som fick till följd att Yassir Arafat, Yitzhak Rabin samt Israels utrikesminister Shimon Peres tilldelades 1994 års Nobels fredspris. Oavsett upplösningen av konflikten hade man här gjort ett ordentligt försök till en överenskommelse mellan de två staterna Israel och Palestina.

 När jag frågade Liberalernas Europaparlamentariker Karin Karlsbro varför EU inte förhandlar med Ryssland angående Ukrainakriget svarade hon att det inte går. Kriget i Gaza mellan Israel och Hamas verkar anses vara lika svårförhandlat. USA:s president Donald Trump har dock gjort ett försök med båda krigshärdarna med osäkert resultat men det är de enda förhandlingarna som skett sedan de båda krigen började.

 Vad säger detta om vår nutid, har vi slutat att prata med varandra? Det forna kriget i Jugoslavien var också ett sådant våldsamt krig, själv benämnde jag det som "barbari i kostymerad skepnad" i en insändare i Norrköpings Tidningar på den tiden. Och är det inte just vad det är, barbari? Eller är det i själva verket hyckleri, när man säger en sak och gör en annan?

 Jag har förstått att det redan under 1960-70-talen fanns en rädsla för att vi efter en lång höjdpunkt i den västerländska civilisationen skulle gå in i en ny medeltid. Olof Palme avfärdade på sin tid detta och menade att det inte fanns någon anledning att befara detta. Men var är vi nu? Hur långt måste världen sjunka innan vi börjar prata med varandra? Förhandling och kompromiss!

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!

Det sociala skyddsnätet behöver lagas!

 Under ett politiskt möte för något år sedan kom en kvinna fram till vårt kampanjbord och berättade att hon var hemlös sedan 6 år utan inkomst, bodde i ett tält som barn kastade sten på och livnärde sig på att tigga och leta burkar samt åt begagnad mat från varuhusen i Norrköping. Kvinnan var i 60 årsåldern.

 För ytterligare några år sedan kom en man till vårt kontor och frågade om han kunde få värma sin mat på vår mikrovågsugn. Vi släppte in honom, en trashank på en trasig cykel med påsar hängande runtom. Han berättade att han bott i skogen under grenar och träd i 7 år. Han hade en god man som ville ha in honom på ett gruppboende i Småland, vilket han inte ville själv, och så hade han gett sig in i hemlösheten. Uppenbarligen hade han haft det svårt men samtidigt förstod jag att han varit oerhört stark som överlevt 7 år i hemlöshet vilket jag sade till honom. Mannen var i 60-årsåldern

 Ännu en man hade blivit vräkt från ett trygghetsboende efter att ha fått en stroke och missat att betala hyran. Han lyckades hyra en husvagn på Himmelstalundsområdets camping 70 år gammal. Han frös under nätterna och hade tjocka sockar och filtar över sig.

 En kvinna från en välbärgad familj jag träffade på en tobaksaffär bodde på ett vandrarhem i staden efter att ha blivit vräkt från sin fars dödsbo efter oenighet inom familjen. Hon var ryggskadad och förtidspensionär och ingen ville befatta sig med henne, hennes gamla vänner hade lämnat henne när det barkade utför. Hon kände sig som pestsmittad, sade hon, för ingen ville hjälpa henne i hennes nöd. Socialen skaffade henne dock ett radhus i Lindö som hon kunde bo i tills hon slutligen avled av fysisk ohälsa. Kvinnan var i 60-årsåldern.

Alla dessa exempel tyder på att det finns maskor i det sociala skyddsnätet, människor faller rakt igenom det. Norrköping är dock inte lika drabbat som storstäderna Stockholm och Malmö och det finns en del som lyckas ta sig tillbaka. Frågan man måste ställa sig är varför bristerna i skyddsnätet är så stora! Vi antas som medborgare följa ett mönster och "rätta oss i ledet". Men alla passar inte in i mallen. Redan på 1960-talet skrev makarna Inghe boken "Den ofärdiga välfärden", där de beskrev bristerna i välfärdsstaten Sverige.

 Det finns ett gammalt uttryck som heter "Finns det hjärterum så finns det stjärterum" och det passar väldigt bra in i dessa sammanhang. Tyvärr fungerar inte samhället som det gjorde för 100 år sedan då man fick hjälp av vänner och bekanta, nuförtiden är allting reglerat och det anses att om någon råkat illa ut har de sig själva att skylla och hänvisas till socialförvaltningen eller sjukvården.

 Det finns dock många exempel på att samhällets hjälp till drabbade inte fungerar. Det finns personer som vittnat i tidningar och böcker om att hjälpen var obefintlig när de väl drabbades. Deras egen bild var att samhället svek. I själva verket var det nog så att samhället inte brydde sig, de drabbade var bara ett nummer i statistiken. När de satt på härbärget firade socialsekreterarna midsommar i sommarstugan. Det här ger ju en dyster bild av den befintliga solidariteten i det svenska samhället.

 "Livet är hårt och samhället är tufft" är ord man ofta hör i debatten även om det sker mellan raderna. Jag skulle vilja svara med ord av Winston Churchill som under brinnande krig höjde anslagen till kulturen med orden att "Vad ska vi annars ha att slåss för. Har vi ingen konst och kultur har vi inget att försvara.". I linje med Churchills ord kan man fråga sig vad ett samhälle är värt där det inte finns någon solidaritet mellan människor.

Därför och av många andra skäl är det viktigt att man engagerar sig i samhällsarbete och föreningsliv, om man kan, för att förbättra och vitalisera vår gemensamma värld som med åren och genom globaliseringen blivit större och större. Det är genom det dagliga arbetet i föreningar, partier och organisationer vi håller samhället och välfärden uppe!

Nu är det dock dags för en kopp kaffe!